Monday, August 31, 2015

Jaha, är det synd om Knausgård nu igen?


Another day, another kränkt vit man. Tänk att vi inte ens fick en andningspaus under helgen. Ni får ursäkta mig om jag återvinner de här tweetsen.


Witt-Brattström kritiserade (tidigare i år) fenomenet "litterär pedofili" i allmänhet och Knausgårds Ut ur världen i synnerhet. Ut ur världen handlar om en 26-årig manlig lärarvikarie som inleder ett förhållande med en 13-årig kvinnlig elev. Pia Ingström menar att Knausgård inte på något sätt normaliserar "den pedofila blicken", utan att detta är något som problematiseras och beskrivs på ett, tja, läsvärt sätt antar jag. Hurra för litteraturdebatt! Jag instämmer helhjärtat i:

1. Rubriken: "Läs inte en roman, läs flera." Duh! Det är vad Ingström säger alltså; läs Knausgårds bok - men läs annat också.

2. Rekommendationen. Monika Fagerholms Diva är ju perfekt eftersom den också handlar om en 13-årig flicka som bland mycket annat hon gör också har ett förhållande med en lärarvikarie. Från flickans perspektiv här alltså. (Diva råkar också vara en av mina absoluta favoritböcker of all time. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att säga att den är min An Imperial Affliction.)

Det jag däremot inte riktigt förstår är själva idén med den här artikeln (utom, förstås, att vi ska läsa fler böcker, yay!). "Ställer vi nya moraliska krav på litteraturen och författarna idag?"

Är det verkligen det vi gör?   


Jag börjar bli trött på att folk skriker "censur" och "moralpanik" genast när kritiken råkar vara feministisk. Om en feminist säger "nä vet ni vad, skit i den här boken, det finns faktiskt annat att läsa än ännu en skildring om en flickkropp från en vuxen mans synpunkt" så är det väl för sjutton inte ett försök att tysta kontroversiella manliga röster och begränsa konsten och förtrycka manliga författare (ursäkta om jag skrattar hånfullt här). Det är absolut inget nytt och moralistiskt i att säga "den här boken är dålig - läs den här istället". Det som är nytt - och jäkligt skrämmande för många - är att de priviligerade perspektiven får ge vika för nya röster och nya perspektiv. 

Say it with me, guys:



"En samtida tendens att kräva att författare ska skildra en ideal verklighet"? - HAH! Snarare ett krav på att litteraturen ska skildra även andra verkligheter än de som fått dominera så länge. 


PS. Meanwhile, Alisha Rai fortsätter vara awesome och passar på att göra reklam för sin bok:


Högt på min att-skaffa-snarast-lista.

Sunday, August 30, 2015

Primadonnans häst

Mamma fick Primadonnans häst av mig i födelsedagspresent. Jag har  också en.



PS. Jodå jag har en Helsinki-berlock också. LOVE. Också den från Muminbutiken.

Saturday, August 29, 2015

Not That Kind of Girl

Aaah ni skulle ha sett oss när vi kom hem från Provinssi på fredagen efter midsommar, dammade av oss, klädde upp oss, tog boken under armen och begav oss till en mysig krog för att ha bokklubbsmöte.


Olga var inte alls imponerad av boken men jag märkte tidigt att jag gillar Dunhams stil. Det är självironiskt och lättsamt medan svagheterna och ångesten hela tiden finns där under ytan. De första kapitlen, som handlar om relationer och om att växa upp och sånt var intressanta medan de senare om studier och karriär var lite tråkiga. Det förstnämnda är ju mer universellt medan det i det senare fallet blir tydligt att Dunhams uppväxt i upper middle class New York är rätt exotisk för de flesta. (Vi pratade om Caitlin Moran och hennes How To Be a Woman och hur mycket lättare hon är att förstå och identifiera sig med och att det kan bero på att hennes brittiska arbetarklassuppväxt, även om den också är exotisk för oss, ändå är betydligt lättare att känna igen sig i. (Kul förresten att de båda kommer från konstärsfamiljer.))

Vi kom in på ett sidospår (surprise surprise) och hade en intressant diskussion om trigger warnings (som jag skrivit om tidigare). Vi var båda rörande överens om att trigger warnings är smarta och praktiska.

Vi undrade också om vi omedvetet är mer kritiska mot självsäkra kvinnor och deras fyllehistorier och livsinsikter och det är ju hemskt svårt att veta. Olga undrade vilken bok av en manlig författare/kulturpersonlighet som man kunde läsa för att liksom jämföra. Jag föreslog Russell Brands My Booky Wook (som jag har läst och gillat). Jag tror han är, precis som Dunham, en sådan där högljudd personlighet som de flesta har en åsikt om redan innan de läst/sett något av dem. 

Friday, August 28, 2015

Klassikerpepp

Hur göra när man har en klassiker som man verkligen jättegärna vill läsa men det blir aldrig av för alla nya härliga böcker är så lockande och man kanske drar sig lite trots att man vet att den säkert är fantastisk när man väl kommer in i den? Här är tre tips:

1. Läs den i sällskap. Bestäm att ni läser den över t.ex. sommaren.

2. Välj snyggt omslag. Jodå, alla knep är tillåtna. Jag har Penguins supersnygga Great Orwell-utgåva.

3. Kom i rätt stämning. Om man vill komma i rätt stämning för Orwells 1984 så kan man ju t.ex. läsa dagstidningarna (*fniss-snyft*) eller lyssna på låten Resistance av Muse, som är inspirerad av romanens kärlekshistoria.



If we live a life in fear 
I'll wait a thousand years 
Just to see you smile again 
Kill your prayers for love and peace 
You'll wake the thought police 
We can't hide the truth inside

Jaha, är det synd om Jonathan Franzen nu igen?




(Jag antar att det handlar om den här sliskiga artikeln den här gången: Don't tell male authors how to write female characters - we're not doing social work for you.)

Och Franzen air quotes är ju bästa nya memen:


Thursday, August 27, 2015

Ten

Den här suddiga bilden är här för att illustrera att jag läste den här boken på en holme (rekommenderas):


Gretchen McNeils Ten är inspirerad av gamla Christiefavoriten Och så var de bara en. Retellings hörni, är det bara jag eller är det extra stort just nu?

Jag hoppades på mysrysig sommarstugeläsning och visst var den här helt okej sådan. Eftersom jag verkligen gillar originalet så var jag fast besluten att läsa den för att åtminstone se hur McNeil har gjort med lösningen sådär rent tekniskt. Och rent tekniskt är det bra. Det funkar. Jag gillar också att även om karaktäriseringen är enkel så är de typiska Teen Horror Movie-karaktärerna inte så stereotypa som de ser ut från början.

Men språket. Dialogen. Det var stundvis riktigt jobbigt att läsa. Som t.ex. här när vår berättare pratar med sin stora crush och han berömmer hennes, eh, "witty comebacks". 

"Some of your comebacks are gold."
"Thanks."
He dumped a giant box of spaghetti into Gunner's abandoned pot of now boiling water. "And you shouldn't be afraid to say them out loud."
"What are you, my therapist?"
His smile deepened. "See? Gold."
"You're killing me. Seriously."

Äääh - räck mig skämskudden, tack!


Men alltså, om tanken på en trashig  Teen Horror Story inspirerad av Agatha Christies klassiker låter lockande - go for it!

Happy Birthday to ME!

Jag fyllde år i måndags och MY GOD så fina presenter jag fick! Nu tänkte jag berätta om böckerna för jag får faktiskt inte alltid böcker och jag har tänkt att det kanske är svårt att hitta rätt åt mig men TJI FICK JAG för de här fem är ju alldeles perfekta för mig.



Kanske det sötaste vi har sett, ja? Solveig von Schoultz Nalleresan med illustrationer av Tove Jansson. Jag ville inte släppa den när jag fick syn på den på När-Bok i Närpes för några veckor sedan. Så jag viskade åt Nessie att "jagharsnartfödelsedag" och han lyssnade.



Island, 1800-tal. En ung kvinna är dömd till döden för mord. Burial Rites är inspirerad av en verklig händelse och verkar ju vara en lagom kall, grym och vacker berättelse sådär som jag gillar. Olga (som utgör andra hälften av min skypebokklubb) läste den förra sommaren och gav den fem av fem stjärnor så jag har varit nyfiken på den sedan dess.



Och så den här skönheten. Yöperhonen är Katja Kettus senaste roman och utspelar sig både i Ryssland i nutid och i Lappland på 1930-talet. En berättelse om överlevnad och sisu. Ett starkt kvinnoperspektiv här också precis som i Burial Rites. YOU KNOW ME SO WELL. Och kul att läsa på finska! Särskilt någonting nytt på finska.



Tana French skriver den där typen av deckare ni vet som ger en magsår, stresseksem och gråa hår. IN A GOOD WAY. Den här uppfattningen har jag fått av att ha läst bokbloggar flitigt under de senaste åren och också - faktiskt - Frenchs debutroman, Into the Woods, då för några år sedan när den kom ut. Jag minns att jag var helt obsessed och läste ungefär hela natten och att jag när jag kom till slutet blev både förnärmad och frustrerad och visst - motvilligt imponerad också. Den har nämligen ett ganska kontroversiellt slut. Med tanke på hur fängslande Into the Woods var och hur mycket positivt jag läst om hennes andra böcker så har jag förstås tänkt läsa mera av henne men jag har kanske varit lite försiktig. Men nu ska det verkligen bli spännande att läsa The Secret Place. Flickskolor och "the private underworld of teenage girls". Åh.

Mina kompisar berättade förresten att de fick experthjälp - av ingen mindre än Bokbabbel - i sina bokval (den här och Burial Rites)! Och särskilt den här känns ju väldigt bokbabbelsk.



Anthony Doerrs Pulitzervinnare All the Light We Cannot See utspelar sig i Paris, Tyskland och Bretagne under andra världskriget. (Märker ni - jag fick sammanlagt tre historiska romaner!) Pulitzerkommittén säger att det är en "imaginative and intricate novel inspired by the horrors of World War II and written in short, elegant chapters that explore human nature and the contradictory power of technology". Så det är en storslagen berättelse och allt tyder på att han klarar det galant, Doerr. Ju mer jag får reda på om den här boken destu mer vill jag läsa den NU GENAST.

Men genast efter födelsedagsfirandet var jag tvungen att lämna alla presenter hemma och packa så lätt som möjligt för Österbotten där jag nu ska vara en vecka som bl.a. valpvakt (igen). Jag var alldeles hänsynslös och tog bara kindeln och Orwell med mig i handväskan. För nu ska den där Nineteen Eighty-Four tamefan läsas eller så blir det aldrig gjort! Även om alla de här fem lockar så mycket mer.

(Okejokej - jag slängde kanske ner Burial Rites i handväskan i sista minuten. GUILTY AS CHARGED.)

Friday, August 21, 2015

Good news & bad news

Den goda nyheten är att Sorcerer to the Crown kommer ut i september. Och det är en riktig skönhet.


Den dåliga nyheten är att Milans nästa historical är försenad (igen). Det var meningen den skulle komma i juli men...


Okej jag vet inte säkert om det är den som är här på bilden. På hemsidan står det "sometime 2015". Så, eeh, jag håller tummarna.

(HEA = Happily Ever After alltså, för er som inte är bekanta med genren.)

Tuesday, August 18, 2015

Daring

Såhär skrev Tessa Dare om romanceomslag i en kommentar till den där artikeln med "de 100 bästa romanceböckerna" (som jag länkade till för ett tag sedan):

" I think the embarrassment many unfortunately feel in being seen with these covers has nothing to do with the quality or content of the artwork (Cosmo, Men's Fitness, and other popular magazines have just as much skin on the covers, and no one seems to feel embarrassed reading those); it's entirely about the judgment society places on romance readers. The mistrust, and subsequent shaming, of woman-centric expressions of sexuality is a thread that has wound through many centuries and many cultures. I love that Romance, as a genre, by and large refuses to apologize for itself by hiding behind artfully arranged flowers or misty landscapes. Our books are about people. And if sexy images of people can be used to sell everything from hamburgers to cars, it seems silly to keep them off books that are actually about sexy people.  "

Hon har en bra poäng där. Även om just dålig kvalitet på omslagen faktiskt är något som jag tycker kan vara pinsamt. För att inte tala om det där att modellerna alla ska vara sexiga på samma sätt, men det är ju en helt annan diskussion. 

Såhär ser Dares nya bok ut som kommer nästa vecka:


Hon fick många fina förslag på vad nästa bok i serien kunde heta. Själv tror jag förstås att When a Finn Wants to Sin skulle bli en omedelbar succé. 

PS. Viktigt meddelande till alla Spindle Cove-fans: det blir en julnovell och nästa år får vi Charlottes bok. (Minerva och Dianas syster!)

Wednesday, August 12, 2015

Him

Does what it says on the tin.

(Oj. Rimmade nästan där. He he he.)


Ja här är det män och hockey, som ni ser på omslaget. För andra Bowen-fans kan jag meddela att den funkar utmärkt när man behöver sin Bowen fix. (Har inte läst något av Kennedy tidigare.) Utmärkt snabbläst beach read.

Problemet är det samma som jag stött på tidigare i Bowens böcker. Machokulturen (hockey) och ibland lite stereotypa könsroller. Ibland gör hon det å andra sidan så himla bra. Som med tuffa hockeyspelande tjejer och ifrågasättande av slut-shaming osv. I den här boken var det lite mindre lyckat. Jobbiga kvinnor som alltid bara vill ha förhållanden och sånt. Men sedan blir de iofs goda vänner och det är ju kul. Så, det störde inte hela läsupplevelsen för mig men det drog ner på betyget en aning.

Monday, August 10, 2015

Saker jag har gjort i Österbotten de senaste veckorna

Plockat blåklockor och blåbär.

Sett Colorado AvenueNärpes Teater. Lika fängslande som för 15 år sedan (?!) när jag såg den på Wasa Teater men kul att se hur annorlunda den var nu då varken pjäsen eller jag är samma som då. Pinsamt nog lyckades jag aldrig ta mig igenom boken trots att den hörde till kursmaterialet i gymnasiet. 

Promenerat till Beach House med Nessie och Putte.


Varit till Korsnäsbaren på glass med Linda.

Hunnit få två brev från Sverige. Jepp, vi håller igång vår brevväxling.

Smetat tjärsalva på tre baggar som hade blodiga horn. Vi var tre personer och Gösta. 


Gösta är ALLTID REDO. Som här på bilden när jag vill ligga och läsa på kökssoffan och han dyker upp i mitt tillfälliga thigh gap och undrar om VI SKA GÅ OCH VALLA NÅGRA FÅR KANSKE???

Besökt kiosken i Malax. God mjukglass och prisvärd kaffe (1 euro). 

Lyssnat på lite Stravinskij, Prokofjev och Dvořák på Korsholm Music Festival med Pappa.

Haft sporadisk kontakt med Mamma i Skottland. Hennes meddelanden har innehållit frågor som "wild boar?" och "finns dove racing i Finland?". Frågor som jag har svarat på så snabbt och bra jag bara kunnat ("vildsvin" och "jo, faktiskt") men som onekligen har väckt massor av nya frågor i mig. 

Varit på te hos Fammo och hittat en Georgette Heyer (drottningen av historisk romance, som jag inte alls har läst!) i hennes bokhylla. Jag fick ta den!

Sagt åt Nessie att jag vill ha en dag då vi är i Närpes och går till När-Bok och är där länge och sedan går på café. Så då gjorde vi det! Jag hittade en fantastisk bok om kvinnornas Helsingfors och blev jätteglad. 


Besökt Dermoshop för första gången i mitt liv. Jag köpte body lotion och duschkräm som doftar blodapelsin. Mmmm!

Ätit ungefär en halv blåbärspaj på Fammos kalas.

Firat Nessies födelsedag med blommor och frukost på säng. I år hittade jag perfekta gåvan.



Varit till Fagerö på loppis med Linda. Vi år glass där också.

Varit till Teuva på Sauna-ajot.  Och det var ju en ordentlig sevärdhet även om vi bara tittade och inte bastade alls.

Lagat fredagsmiddag och instagrammat all about it.


Sunday, August 09, 2015

The Blue Castle

Viktigt meddelande till fellow flickboksfanatiker: visste ni att L.M. Montgomery förutom böckerna om Anne på Grönkulla också har skrivit en bok om en ogift 29-årig kvinna som bestämmer sig för att ge fan i sina rädslor, sina släktingars förväntningar och folks åsikter och ge sig ut och skapa sig ett eget liv precis så som hon vill ha det?


Valancy Stirling har hittills alltid gjort vad som förväntats av henne och i fantasin drömt sig bort till sitt blåa slott.

   " Most, if not all, of the Stirlings would have died of horror if they had known half the things Valancy did in her Blue Castle.
   For one ting she had quite a few lovers in it. Oh, only one at a time. One who wooed her with all the romantic ardour of the age of chivalry and won her after long devotion and many deeds of derring-do, and was wedded to her with pomp and circumstance in the great, banner-hung chapel of the Blue Castle.
   At twelve, this lover was a fair lad with golden curls and heavenly blue eyes. At fifteen, he was tall and dark and pale, but still necessarily handsome. At twenty, he was ascetic, dreamy, spiritual. At twenty-five, he had a clean-cut jaw, slightly grim, and a face strong and rugged rather than handsome. Valancy never grew older than twenty-five in her Blue Castle, but recently - very recently - her hero had had reddish, tawny hair, a twisted smile and a mysterious past.
   I don't say Valancy deliberately murdered these lovers as she outgrew them. One simply faded away as another came. Things are very convenient in this respect in Blue Castles. "

En uppskakande händelse får henne att ta sitt liv i egna händer och gå ut och söka sitt blåa slott.

Lite förutsägbar och sockersöt men väldigt charmig!

" Fear is the original sin. Almost all of the evil in the world has its origin in the fact that some one is afraid of something. It is a cold slimy serpent coiling about you. It is horrible to live with fear; and it is of all things degrading. "

Boken är från 1926 och man borde kunna hitta gratis e-versioner. Den verkar inte finnas översatt till svenska.

Tuesday, August 04, 2015

Station Eleven

En hjärtskärande vacker postapokalyptisk berättelse. Största delen av boken utspelar sig femton år efter att en epidemi dödar 99% av alla människor på jorden. Berättelsen följer några till synes orelaterade överlevande och deras kamp i en helt ny vardag.

Och allt det där får det att låta som att det är mer highbrow litterärt än fängslande scifi men faktum är att jag inte kunde slita mig. Här finns visserligen inga typiska action-scener eller hjältar eller cliffhangers men det är något i Mandels lågmälda skildring (alltså valet att hoppa till femton år efter katastrofen t.ex.) som gör att hela mänskligheten blir huvudperson samtidigt som alla små sidospår blir spännande.  


" No more Internet. No more social media, no more scrolling through litanies of dreams and nervous hopes and photographs of lunches, cries for help and expressions of contentment and relationship-status updates with heart icons whole or broken, plans to meet up later, pleas, complaints, desires, pictures of babies dressed as bears or peppers for Halloween. No more reading and commenting on the lives of others, and in so doing, feeling slightly less alone in the room. No more avatars. "
Emily St. John Mandel, Station Eleven


Den påminde mig om Wyndhams scifi-klassiker The Day of the Triffids (möjligtvis för att jag inte har läst så himla många postapokalyptiska böcker) där ungefär 99% av mänskligheten blir blinda efter ett meteorregn. Det som först verkar vara en berättelse om de skräckinjagande monsterväxterna (triffiderna) visar sig vara en tankeväckande berättelse om civilisationen i en postapokalyptisk värld.

PS. Den är very 50s - på gott och ont!


" And we danced, on the brink of an unknown future, to an echo from a vanished past. "
- John Wyndham, The Day of the Triffids

Dark Satanic Mills



Aah, Marcus Sedgwick, min nya favorit. 

Jag läste hans serieroman, Dark Satanic Mills, för ett tag sedan. Den som han skrivit tillsammans med sin bror Julian Sedgewick och illustratörerna John Higgins och Marc Olivent. Det är en mörk dystopisk historia med religiösa fanatiker och rebelliska ateister. Det är en fartfylld och häftig berättelse med typiska Sedgwick-inslag men den når ändå inte upp till nivån på de andra böckerna jag läst av honom. Rent grafiskt funkar det bra men jag blir inte överförtjust i illustrationerna.

Monday, August 03, 2015

Uprooted

Så många älskade den här boken. Jag har varit nyfiken på Noviks böcker ett tag nu och den här kändes som ett bra val med tanke på att det är en standalone.


Our Dragon doesn’t eat the girls he takes, no matter what stories they tell outside our valley. We hear them sometimes, from travelers passing through. They talk as though we were doing human sacrifice, and he were a real dragon. Of course that’s not true: he may be a wizard and immortal, but he’s still a man, and our fathers would band together and kill him if he wanted to eat one of us every ten years. 

Agnieszka blir förstås vald av "The Dragon". Draken skyddar invånarna i dalen från den seriously otäcka Skogen. Skogen kan döda dig på många kreativa sätt och har du vistats i den måste du genomgå obehagliga behandlingar och även om det verkar som att all skogens korruption är bortrensad och du verkar helt som dig själv så kan du ändå ha en liten osynlig del av skogen kvar i dig och plötsligt bara skära halsen av dig själv. Eller din familj. 

Inte så söt fantasy som det kanske ser ut att vara. Verkligen inte. Det är en imponerande värld som Novik bygger upp, inspirerad av polska folksagor och  full med drakar och magi och prinsar - och hon gör den ny och spännande. 

Jag är förstås väldigt förtjust i Draken och hans kalla och sarkastiska personlighet. Förhållandet mellan honom och Agnieszka är pure gold. Okej han är den mäktigaste trollkarlen i riket och ca. 150 år gammal så det är ett rätt skevt maktförhållande där men å andra sidan visar sig Agnieszka ha oanade krafter och det dröjer inte länge före de börjar samarbeta på lika villkor och när de gör det är det hur coolt som helst. Draken är också varken supersnygg eller superstark och vi ser alla hans brister tydligt genom Agnieszkas ögon. 

Annat som är awesome: förhållandet mellan Agnieszka och hennes bästa vän Kasia, där de båda tillåts växa och förändras (och de tvingas till det väldigt snabbt och mycket!) och deras förhållande växer och förändras. Agnieszkas styrka och mod och KICK ASS-attityd är ett sant nöje att beskåda.


Jag har ett problem med den här boken och det är att Agnieszka hör till en viss typ av kvinnliga huvudpersoner som irriterar mig och får mig att sucka högt flera gånger. Först fattar hon inte att Draken lär henne magi och sedan fattar hon inte varför magi kan vara livsviktigt och sedan fattar hon inte varför det är så viktigt att hålla tyst om en sak och sedan fattar hon inte varför det inte lönar sig att högt och tydligt visa vad hon tycker om alla inflytelserika personer vid hovet osv osv. Det går förstås bra ändå och allt det här passar bra in i storyn men alltså jag blir så irriterad! Och det här med att hon lyckas smutsa ner alla fina klänningar hon har på sig genast och trassla till sitt hår och hon är så himla känslosam och spontan och härlig och hoppar in i allt genast och stannar inte och funderar över saker alls och hon har liksom en annan slags (mer kvinnlig?) magi än Draken, som däremot är betydligt bättre på att strategisera medan hon bara lallar runt och plockar växter och magin bara flödar ur henne.



Alltså. Det är inte du - det är jag. Det här händer ofta för mig. Och det är ju bara hennes personlighet. Och en orsak till varför jag störde mig mer än normalt på det här är att jag nyss hade läst The Lie Tree och Faith var en så fantastisk och ovanlig (kvinnlig) huvudperson så det blev en tydlig kontrast.

“I don't want more sense!" I said loudly, beating against the silence of the room. "Not if sense means I'll stop loving anyone. What is there besides people that's worth holding on to?” 

Okej, hon har ju en poäng där.

Sunday, August 02, 2015

Öppet önskemål

Nu när Lady Dahmer inte bloggar så flitigt så skriver hon mycket smart på instagram om t.ex. kroppsideal och fat shaming.
" Öppet önskemål till alla kvinnor! Sluta prata offentligt så andra hör om:
1. Din kost
2. Socker
3. Träning
4. Din putande mage - dvs om sådana ämnen som får andra kvinnor att fundera på om de också borde tänka på eller förändra sin kost, sin sockerkonsumtion, sin träning, sina kroppar. Var inte en livs levande walking veckotidning. Självhat och kroppsångest smittar.
" 



Håller med 100%. Har själv försökt de senaste åren att inte kommentera andras eller eget utseende. Helt onödigt. Vem fan mår bättre av att höra vad jag tycker om mina lår?

PS. Hon har också börjat måla (igen) och wow så fantastiska tavlor! Hoppas hon börjar sälja prints. Dessutom: tatueringar och inredning.