Efter sekel av naturkatastrofer och krig lever invånarna i forna nordöstra Finland med akut vattenbrist. Världshaven har stigit och tillgången till sötvatten regleras nu hårt av den skandinaviska delen av den totalitära kinesiska staten. Noria Kaitio är sjutton år och när boken börjar förbereder hon sig för att bli temästare. Det är ett hedersfyllt och anrikt yrke och temästaren anses ha ett speciellt förhållande till vatten.
(Jag tycker att det här engelska omslaget är vackert.)
Jag läste den på finska men den kom alltså ut samtidigt på engelska och Itäranta har själv skrivit översättningen. IMPONERANDE INDEED.
I ett tidigare inlägg nämnde jag att det här är en stillsam berättelse och det kändes uppfriskande att läsa efter alla actionfyllda YA-dystopier. Norias liv är väldigt stillsamt - hon sköter teceremonierna i ett nästan meditativt tillstånd, hon sköter sysslorna hemma på gården, hon träffar sin bästa vän. Men still waters run deep och efter att ett par små men oroväckande händelser leder till krusningar på ytan (okejokej jag ger upp med vattensymboliken - men Noria tänker på allt i vattentermer, jag blev både imponerad och lite trött på det!) så blir det snart klart att ingenting kan förbli som det varit. Skräcken finns hela tiden där under ytan (ehm, sorry!) och som läsare tänker man NEJNEJNEJ HUR ÅT HELVETE SKA DET HÄR GÅ OCH NÄR?
En annan sak jag inte kunde låta bli att göra medan jag läste var att vara misstänksam mot allt och alla. Alla personer runt Noria, också de allra närmaste - ska de förråda henne? Och alla handlingar - varför gör den där personen sådär nu det ligger säkert någonting bakom oh no? Snyggt jobbat Itäranta!
Norias förhållanden till båda sina föräldrar är komplexa, oförutsägbara och sorgliga. Mest intressant är ändå förhållandet med bästa vännen Sanja. Deras förhållande rymmer hemligheter, avundsjuka och skuldkänslor men också förståelse och lojalitet. Det är ett av de mest fascinerande och samtidigt verklighetstrogna vänskapsförhållanden jag läst om på länge. Och det mellan två tonårsflickor. YES!
Så vad var det då som inte funkade för mig? Nå, för det första så tycker jag att både den här dystopiska världen och de andra människorna i byn har fått en betydligt lägre grad av komplexitet än de ovan nämnda förhållandena. Det kändes som att Itäranta var lite väl övertydlig t.ex. i sitt "se på det här sopberget och om människorna för några hundra år sedan bara hade förstått att konsumera mindre..." när sådant enligt mig är lite onödigt och underförstått. Särskilt när hon i t.ex. det komplexa förhållandet mellan Noria och hennes mamma är mycket bättre på show don't tell.
Sedan så hade jag väntat mig mer av den där starka stämningen och spänningen som byggdes upp så skickligt. Still waters run deep och allt det där - hmm, kanske inte så djupt trots allt? Jag vet inte om det bara var för att jag hade väntat mig en thrillertwist på slutet eller helt enkelt för att det mesta visade sig vara så som det såg ut vid första anblick.
(Men jag tycker det här omslaget passar bättre. Det är identiskt med det finska pocketomslaget utom att ögonen är kusligt turkosa (och där är två ord jag aldrig trodde jag skulle använda ihop). Tjejen på mitt (okej bibbans) finska omslag har normala ögon så den ger betydligt svagare horrorvibbar..)
Jag tvekade mellan en trea och en fyra när jag skulle ge stjärnor på Goodreads. Nu när jag har skrivit det här inser jag att det naturligtvis är en fyra. För trots att mina invändningar är rätt så stora så är de där positiva sakerna sådana som är extra viktiga för mig.
No comments:
Post a Comment